Idag hände något som inte får hända. Idag tog en kille på min skola livet av sig. Han var ung, bara ett år äldre än jag.

 

Jag känner inte honom, eller kände om man nu ska prata om honom som att han inte finns längre. Jag kände inte hans familj men jag visste vem han var, det gjorde hela skolan. Folk visste kanske vem han var pågrund av att han var blind, men jag har aldrig hört någon prata illa om honom. Han var grym på idrotts, trots sin skada.

Jag visste vem han var, men jag kände inte honom. Däremot har jag vänner som gick i samma klass som honom.

 

Jag vet hur det kommer att kännas för hans vänner nu. Det kommer verkligen inte vara enkelt och det kommer ta sin tid att bearbeta och förstå vad som verkligen hänt. Man kommer gråta när man minst anar det och man kommer att kunna skratta, för att bara en minut efter skrattet känna sig skyldig över att man inte sörjer hela tiden. Processen kommer att ta år. Man tror att man aldrig kommer att sluta känna skuld och ledsamhet hela tiden, men den dagen kommer. Det kommer, bara inte idag eller inom de närmsta månaderna.

 

Jag tänker inte skriva ett långt inlägg om hur mycket han betyder och låtsas som om jag känner honom och att jag kommer sakna honom, men jag tänker skriva att jag tycker att det är synd, det är synd att man ska kunna må så dåligt att man känner att självmord är den enda utvägen.

 

Vila i frid.