jag vet inte vart jag ska börja, känslan av att man inte betyder någonting för personen som betyder allt för en är obeskrivlig. på ett dåligt sätt. allt står på spel, tankar som flyger runt i huvudet, tänk om? tänk om jag skulle våga säga allt jag tänker på när vi pratar. jag vet att jag borde våga säga ifrån men jag orkar inte. orkar inte tänka på vad som händer om jag inte gör det utan är för fokuserad på att tänka på vad som händer om jag gör det. trött på att bli behandlad som jag blir ibland, jag försöker. jag har försökt nu. jag försöker fortfarande, men det räcker aldrig till. så fort det kommer någonting annat mellan så blir jag andrahandsval, och det är inte så jag har tänkt mig att mitt liv ska se ut. 

 

påtal om annat så är jag trött på alla anklagelser. alla anklagelser om att jag skulle gjort saker. saker jag aldrig skulle få för mig att göra. folk sviker och folk förändras, folk säger att man aldrig förändras, utan att allt annat runt omkring förändras, och du sa det till mig, att jag fortfarande är samma person, att jag inte har förändrats. jag vill tro detsamma om dig, det vill jag. men saker och ting börjar förändras omkring mig, du förändrades då, du blev ett monster i mina ögon, du blev någon som förstörde mig och som åt upp mig inifrån. du ville såra mig för att du själv ville ha bekräftelse. jag vet inte vad du vill höra, men jag tror att du vill att jag ska ha sårat dig så du har någonting att skylla på. så du kan skylla allt på mig. att allt är mitt fel. men jag har aldrig gjort någonting för att skada dig medvetet, och jag tror att du själv börjar förstå det nu. det är inte mitt fel att vi gick sönder.