För mig har den trettonde mars varit en jobbig dag nu i fyra år, men det börjar bli enklare, jag har börjat acceptera det som hänt, även fast att jag fortfarande knappt har förstått att Oscar är borta. Att min vän, min bästa vän Oscar inte fick gå ut nian, att han inte fick börja i gymnasiet, att han inte fick fylla arton år och att han inte kommer ta studenten. Att Oscar inte kommer att flytta hemifrån, hitta sitt livs kärlek och bilda familj. Jag vet att han hade klarat av allt det där, och om inte så hade jag gärna gjort allt jag gjort för att kunna hjälpa honom. 

Efter de två första åren så har det börjat sjunka in och jag har börjat acceptera sanningen. Jag hade inte kunnat hjälpa vår älskade Oscar, även om jag hade velat. Han var så bestämd att jag inte hade kunnat göra någonting åt det som hände ändå. 

Jag kommer aldrig glömma bort Oscar, eller det som hände men jag har börjat gå vidare. Jag tänker göra allt det som han inte hann med under sin tid. Jag kommer alltid att känna saknad för Oscar, och den trettonde mars varje år är hans dag, när jag får lov att vara ledsen över det som hänt fast att det gått sån tid sedan det hände. 

 

Jag saknar, och älskar dig min älskade ängel. Fortsätt att vila i frid.